Det finns ett 20-tal arter av fästingar i Sverige. Många av dem har mycket specifika värddjur, och fästingarna är vanligtvis namngivna efter det värddjuret. Exempelvis finns det en vattensorksfästing och gnagarfästing som huvudsakligen lever på små däggdjur. Därför träffar vi människor ganska sällan på dem. Flera arter har olika fåglar som favoritvärd, till exempel fågelbofästing, klippfästing och duvfästing.
Däremot kallas den vanligaste fästingen på oss människor (Ixodes ricinus) för ”vanlig fästing” rätt och slät. De andra arterna av fästingar söker sig sällan direkt till oss människor. Däremot finns det andra fästingar som kan komma oss nära via våra sällskapsdjur.
Av övriga fästingar är igelkottsfästingen (Ixodes hexagonus) bland de vanligaste. Den är mycket ljusare i färgen än den vanliga fästingen. Den finns ofta på igelkottar, men kan även bita hundar och katter.
Trubbnosfästingen (Haemaphysalis punctata) är en lite ovanligare fästing som framför allt trivs i lite torrare miljöer på Gotland och Öland. Den suger gärna blod från får.
Den Brokiga hundfästingen (Dermacentor reticulatus) är brokig i sin färgteckning. Den har ökat i Europa och spridit sig norrut. Den är ännu så länge inte vanlig i Sverige, utan har påträffats bara några få gånger. Fästingen följer med flyttfåglar som kommer söderifrån efter vintern. Om klimatet är gynnsamt för den kan den komma att etablera sig här, åtminstone i södra Sverige.
Fästingsäsongen i Sverige upplevs pågå under större och större del av året. När temperaturen är över 5 grader Celsius är fästingarna generellt aktiva.