Att se sjuka och skadade djur är en del av en veterinärs arbetsmiljö. Vår uppgift är att lindra sjukdom när så är möjligt, och att avsluta lidande, och därmed livet, när något annat inte är möjligt. Det är tillfredsställande arbete och viljan att ta hand om, känna sympati och empati för djuret och människan som följer med, är en viktig anledning till att många väljer en karriär inom veterinärmedicinen.
Dock finns det något som heter ”compassion fatigue” som drabbar många veterinärer och annan djurhälsopersonal. Det är en känsla nära förknippad med utbrändhet, men som specifikt härör från yrkets roll som omvårdande och omhändertagande.
Compassion fatigue eller känslomässig uttröttning är en form av indirekt trauma på grund av att man hela tiden hjälper djur, och deras människor, igenom traumatiska skador och lidande. Det kan leda till en känslomässig utbrändhet hos djurhälsopersonalen, att man till slut inte orkar känna den sanna empatin och sympatin längre. Det kan även bidra till utbrändhet och depression.
"Gulla med katter hela dagarna"
Det finns en ganska allmänt utbredd tro att veterinärer klappar djur dagarna i ända, och det är en drömsituation för många. Tyvärr är verkligheten ganska annorlunda.
Givetvis får vi besiktiga kattungar och hundvalpar som en del av arbetet, men det är också en uppgift med stort ansvar. Vi beskriver eventuella fynd på kattungen eller hundvalpen, som kan påverka både möjligheten för uppfödaren att sälja kattungen/hundvalpen och för den framtida ägaren att få sitt djur försäkrat utan undantag i försäkringen. Det är alltså ett stort ekonomiskt ansvar att besiktiga valpar och kattungar.
I den slutgiltiga delen av en katts liv är veterinären en viktig medaktör. Vi är den som ska guida och råda djurägaren genom det svåra beslutet att låta den gamla och sjuka katten få somna in, som vi tidigare har skrivit om. Beslutet är djurägarens, men det är naturligt att vilja få stöd av en yrkesman och få en bekräftelse på att man fattar rätt beslut.
Vård i livets slut
Som veterinär är jag van vid att få avsluta livet hos gamla och sjuka hundar och katter. Många tror att det är det värsta med att vara veterinär, men det är det inte. Det värsta med att vara veterinär är när jag ser djur som borde ha fått sluta sin liv tidigare, men att djurägaren har blundat för djurets lidande och bara väntat.
En katt som inte har ätit på några dagar, som alltså hellre väljer att svälta sig än att äta, mår verkligen inte bra. Antingen det är dåliga tänder, ett lidande i sig, eller njursjukdom som leder till bristande aptit som är orsaken, är det inte ok att vänta i flera dagar med att kontakta veterinär för att låta djuret somna in.
Vi har också haft ett antal förfrågningar nu i januari där vi har fått hänvisa djurägare vidare till andra veterinärkliniker, eftersom Vetobilen har varit fullbokad, och de aktuella djuren har behövt få somna in så fort som möjligt.
Jag vill be dig att inte vänta så länge, för djurets skull, men också den veterinärens skull, som till slut får träffa djuret och avsluta dess lidande.
Vänliga hälsningar,
Agneta Andersson
Leg veterinär Vetmobilen
